En lisa att läsa

Jag är så glad att jag under det gångna årets helvete funnit en sorts styrka att återupptäcka det som alltid tröstat förr - läsning. Jag säger "funnit en styrka", för läsning sker inte per automatik, jag kan inte ögna mig igenom händelser och öden utan att samla mig, och anstränga mig för att känna. Det krävs uppmärksamhet och öppenhet för att orka läsa, särskilt i början av en läsfas. Då gäller det att finna sin läsrutin, att åter upptäcka att man sitter och småler eller gråter i soffan, att läsa på obekväm arbetstid, när det samtidigt går serier på teve, eller är vackert väder.

Jag är glad att jag funnit min läslust, för utan läslusten blir det svårt att skriva. Stilar, ord, historier inspirerar och lär. I verbala samtal, eller i monologer med mig själv, lystrar jag sällan, använder sällan ord jag inte är säker på. I läsningen kan jag låta dem glida in, i lugn och ro.

När jag nu för så många inre monologer (vilket man ofta gör i en sorgeperiod - en sida utåt och en, den verkliga sidan inåt), och ofta stapplar mig fram i dialog. När det nu är så mycket inuti mig som händer, så måste jag berika insidan med personer från skönlitteraturen. Det är för svårt och för tidigt för mig, att tillåta mig att bli alltför berikad av verkliga människor. Det hade varit fasansfullt ensamt, om jag inte ens kunnat föra drömda dialoger med karaktärerna i mina böcker.

Läsning har alltid räddat mig, eller åtminstone verkat smärtlindrande. Minns det första året på träningsläger i Hästveda när jag var sju år gammal. Pappa hade gett mig en ficklampa efter att ha berättat att han, när han var liten, brukade ligga vaken länge och läsa under täcket med en ficklampa. Jag hade fruktansvärd hemlängtan det första träningslägret. Jag var blyg och lite rädd för de äldre tjejerna i laget, och jag ville bara hem till min mamma och pappa, de trygga rösterna, de vanda rummen, igen. Så jag låg på natten och läste Kalle Anka under täcket, med ficklampan tänd, för att hindra mig själv från att vara ledsen och gråta.

År 2005 blev jag så totalt förkrossad och förstörd som man blir när man får reda på att den som man tror sig älska med en förtvivlad kraft, passade på att sätta på en "brud" när han ändå var över i England för att arbeta. De första dygnen efter att jag fått veta det är i ett töcken - jag låg på min utfällda bäddsoffa och grät, och så läste jag Idioten av Dostojevskij. Jag grät inte när jag läste, och jag kunde till och med glömma bort, minutvis, hela historien omkring mig. När jag tog paus från läsandet grät jag. Jag läste mig nästan medvetslös för att slippa tänka och känna. Efter två veckor hade jag 50 sidor kvar, och då kände jag mig gladare, och glömde bort att läsa.Jag läste alltså inte ut "Idioten" med 50 sidor kvar av 900 - idioten är nog i själva verket jag själv.

När pappa var sjuk och allt, ALLT var hemskt, när hela den värld som jag alltid känt och var van vid, och älskade, rämnade, när ingenting någonsin skulle bli som det alltid varit, höll jag fast i en bok, som tidvis kunde ge någon sorts perspektiv - Ett år av magiskt tänkande, av Didion - med en klok kvinnas röst ledde hon mig igenom de frågor och den ångest som jag skulle ställas inför när pappa inte längre skulle finnas.

När pappa precis hade dött, och månaderna efter, försökte jag, men klarade inte riktigt av att trösta mig med böcker. Jag läste nog något, per automatik - bokcirkelböcker eller annat - men sorgen var alltför akut. Läsningen kunde aldrig riktigt tränga bort min ledsnad, och jag var inte riktigt i boken, alltför mycket i mig själv. Jag såg texten, förstod vad det handlade om, men var alltför medveten om att telefonen aldrig mer skulle ringa med honom som uppringare, alltför medvetet om hur mitt hjärta slog alldeles för snabbt, eller om att det var som att ha en pelare upptryckt i bröstkorgen. I det läget kunde jag inte läsa mig lugn.

Det var återigen Strindberg som blev startskottet för de senaste veckornas läslust. Jag läste någon bok av honom, en om honom, efter ett besök i Blå Tornet i Stockholm, och vips hade jag läsrutinen klar. Jag mindes på nytt hur läsning mer än alla filmer och serier i världen, kan göra mig lycklig och olycklig, drömsk, eller klarvaken. Jag kan nästan bli förälskad av att läsa. Idag läste jag ut Jonas Gardells första bok i trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" och i den har jag lidit och gråtit och förälskat mig i kärleken.

Men det är skört det där med läsning - precis när man inte förstår hur man skulle kunna leva utan att läsa, råkar man hugga fatt i en bok som misslyckas med att engagera, det vill sig inte riktigt, man tröttnar, och börjar följa en serie, eller ägna kvällarna åt att skriva eller promenera - inte läsa. Det vet jag av erfarenhet. Därför försöker jag nu bara njuta av en tids välsignad läsning. Må inte jobb eller depp eller förälskelse eller stress ta mig ur min pånyttfödda läslusta, på länge än.