The Rape of Lucrece

 

Som jag skrev i förra inlägget så är även denna en prosadikt, en längre sådan och jag fasade lite för att läsa den innan jag började läsa. Också denna dikt är dedikerad till earlen av Southampton och underskriven av Shakespeare. Denna såväl som Venus och Adonis, har jag glömt att säga, är baserade på diktaren Ovidius verk.

The Rape of Lucrece skiljer sig väldigt från Venus och Adonis dels genom att den är historisk och dels genom att det är en tragedi. En man i en högt uppsatt familj i Rom 509 f.Kr - Sextus Tarquinius, trånar efter Lucrece, frun till en annan högt uppsatt man. Han försöker att förföra henne men misslyckas och bestämmer sig därför för att våldta henne. På grund av överfallet begår Lucrecia senare självmord.

Om jag läser denna och Venus och Adonis senare i min Shakespeareläsning, när jag förhoppningsvis har fördjupat mina kunskaper i språket, kanske jag tycker att de båda dikterna är bättre. Men nu läste jag egentligen utan att förstå vad jag läste, vilket är väldigt synd!

Venus and Adonis

 

När Shakespeare skrev denna prosadikt, en dikt på 11 sidor, härjade pesten i London och teatrarna stängdes ner under en period. Kan hända var det därför som han skrev denna vid den tidpinkten om han skulle behöva slå sig in på en ny bana. Det är i alla fall vad antologiförfattarna tror. Nästföljande verk är också en prosadikt så det kanske stämmer. Med Venus och Adonis gör Shakespeare också sin debut på papper. I början av dikten dedikerar han till earlen av Southampton och skriver under med sitt namn.

När jag läste igenom den korta sammanfattningen av dikten som finns med i inledningen tänkte jag att den verkade väldigt vacker. Den handlar om gudinnan Venus och den mänsklige jägaren Adonis kärlek till varandra. Eller egentligen så är det Venus kärlek till Adonis eftersom Adonis är lite försiktig och rädd för Venus närmanden. Venus försöker som sagt att förföra Adonis, men han flyr undan genom att jaga. Jakten går väldigt snett och slutar med att Adonis blir dödad av ett vildsvin. Venus hittar hans kropp, som smälter ner i jorden. I dess ställe växer det upp en vitlila blomma som Venus plockar.

Sammanfattat är dikten väldigt fin, men jag gillade den inte riktigt i sin helhet. Säkerligen är det för att det återigen är ett nytt sätt att läsa, en elvasidig dikt på rim, med utsvävningar och bildspråk som jag tror att man måste ha mer kunskaper i engelska för att förstå.

Richard III

The Tragedy of King Richard the Third

Jag tyckte väldigt mycket om denna nästlängsta pjäs efter Hamlet. Den utspelar sig rent historiskt efter Richard Duke of York och handlar om Richard den tredjes väg till tronen. Richard är, av alla kungar hittils, den mest cyniske och kallblodigaste och tar livet av de i sin väg för att nå dit han vill. På grund av detta är han inte särskilt omtyckt, av någon egentligen, vilket slutar med ett stort slag i slutet av pjäsen i vilket han blir dödad.

Det finns väldigt många bra delar i denna pjäs. I mitten av Richards första monolog kom en del som jag gillade:

RICHARD GLOUCESTER
And therefore since I cannot prove a lover
To entertain these fair well-spoken days,
I am determined to prove a villain
And hate the idle pleasures of these days.

En annan del kom lite längre in i pjäsen i akt 1 scen 2. Lady Anne är förbannad på Richard för att hennes son är död:

LADY ANNE
He is in heaven, where thou shalt never come.
RICHARD GLOUCESTER
Let him thank me that holp to send him thither,
For he was fitter for that place than earth.
LADY ANNE
And thou unfit for any place but hell.

Även två kända Shakespeareska citat är med i denna pjäs - "Now is the winter of our discontent" och "A horse! A horse! My kingdom for a horse!"

Titus Andronicus

The Most Lamentable Roman Tragedy of Titus Andronicus
Titus Andronicus skrevs tillsammans med en George Peele och utspelar sig i antika Rom. I början ska en ny kejsare väljas då den gamla gått bort. Bassianus och hans bror Saturninus bråkar om vem av dem som ska ta över, men Marcus Andronicus föreslår Titus, som varit ute i krig under de senaste tio åren. Titus återvänder till Rom med fem fångar - Tamora, hennes tre söner och hennes hemlige älskare, en afrikan. På grund av händelser i kriget dödar Titus Tamoras ene son, Alarbus, och avböjer samtidigt kejsartiteln.

Saturninus blir kejsare istället och ämnar gifta sig med Titus dotter Lavinia. Lavinia är dock redan bortlovad till Bassianus vilket irriterar Saturninus och ett gräl uppstår. Grälet medför att kejsar Saturninus fördömer familjen Andronicus och för att visa detta gifter han sig med Tamora. Tamora kommer överens med sina söner om att hämnas på Alarbus och resten av pjäsen handlar om detta.

Titus Andronicus är den mest våldsamma pjäsen hittils jag har läst av Shakespeare. Av de hämndaktioner som beskrivs kan nämnas hur två av Titus söner blir anklagade att ha mördat Bassianus och får sina huvuden avhuggna (nör det i själva verket var Tamoras söner som såg till att Titus söner fick ta straffet). Lavinia blir våldtagen och får sin tunga och sina händer avskurna för att inte kunna berätta vem som misshandlade henne. Titus ger i slutet igen på Tamora och Saturninus genom att ta livet av Tamoras söner och bjuder in Tamora och Saturninus på middag, med sönerna som huvuduingrediens (!). Tamora blir därefter dödad av Titus, som tyvärr själv blir dödad av Saturninus, som i sin tur blir dödad av Titus son Lucius.

Jag satt under läsningens gång och försökte se framför mig hur detta kan ha sett ut på scen, i slutet av 1500- talet. Undrar vad de änvände som avhuggna huvuden och hur de mer våldsamma scenerna såg ut. Mycket fick man nog självklart lämna till fantasin, och med Shakespeares målande ord och uttryck behövdes det kanske inte så mycket rekvisita. Jag kunde ju se framför mig mig vad som hände bara genom att läsa manuset. Någon gång måste jag ändå gå och se en Shakespearepjäs på scen!

Henry VI Part One

The First Part of Henry the Sixth

Henry VI Part One är skriven tillsammans med andra författare och, även om den förmodas ha skrivits efter de två tidigare pjäserna, handlar om vad som hände dessförinnan.

Det börjar med att kungen dör, alltså Henry den sjättes far, han krönts senare i berättelsen. En stor del av handlingen utgörs av kriget mellan England och Frankrike. Fransmännen har till sin hjälp Joan la Pucelle, mer känd som Jean d'Arc, som är en stor hjälp för fransmännen. De leder stort till en början, men i slutet av pjäsen sluter England och Frankrike fred, Jean d'Arc bränns på bål för häxeri och kung Henry VI gifter sig med sin kommande drottning.

Även om jag kände mig ganska trött på historiska dramer när jag läste denna så tyckte jag ändå om denna mer än de tidigare i serien. Det fanns många passager i pjäsen som var väldigt spännande och underhållande - ett gräl i London där det sades diverse fula ord till varandra, eller lite mer sorgliga scener som när hertig Talbot och hans son strider tillsammans och dör. Från akt fyra, scen fem till och med en eller två akter längre fram skrivs i princip allting i prosa, vilket var väldigt vackert.

Ett utdrag från den akten är när far och son står och grälar om att fly eller inte, skall sonen överge sin far eller inte?

JOHN
Then let me stay and, father, do you fly.
Yur loss is great; so your regard should be.
My worth unknown, no loss is known in me.
Upon my death the French can little boast;
In yours they will: in you all hopes are lost.
Flight cannot stain the honour you have won,
But mine it will, that no exploit have done.
You fled for vantage, everyone will swear,
But if I bow, they'll say it was for fear.
There is no hope that ever I will stay
If the first hour I shrink and run away.
Here on my knee I beg mortality,
Rather than life preserved with infamy.
TALBOT
Shall all thy mother's hopes lie in one tomb?
JOHN
Ay, rather than I'll shame my mother's womb.
TALBOT
Upon my blessing I command thee go.
JOHN
To fight I will, but not to fly the foe.
TALBOT
Part of thy father may be saved in thee.
JOHN
No part of him but will be shamed in me.
TALBOT
Thou never hadst renown, nor canst not lose it.
JOHN
Yes, your renowned name - shall flight abuse it?
TALBOT
Thy father's charge shall clear thee from that stain.
JOHN
You cannot witness for me being slain.
If death be so apparent, then both fly.
TALBOT
And leave my followers here to fight and die?
My age was never tainted with such shame.
JOHN
And shall my youth be guilty of such blame?
No more can I be severed from your side
Than can yourself your self in twain divide.
Stay, go, do what you will: the like do I,
For live I will not if my father die.
TALBOT
Then here I take my leave of thee, fair son,
Born to eclipse thy life this afternoon.
Come, side by side together live and die,
And soul with soul from France to heaven fly.

Efter att ha läst denna pjäsen kom jag även underfund med hur man bör läsa texterna. Jag har tidigare delat upp läsningen efter varje rad vilket har gjort läsningen lite hackig. Men jag kom på att läser man hela meningen, till där det är punkt alltså, utan att tänka på radbyte, så flyter texten på lättare. Förhoppningsvis underlättar detta.

Gaylitt, decklitt, psyklitt, och beslutsångest

Nu har jag gjort ett fatalt läsmisstag. Att jag aldrig lär mig! Jag kände mig så helt överväldigad av läslust förra veckan, att jag i lördags gick till biblioteket för att lämna en hög som för en gångs skull var helt och hållet utläst, och låna en ny hög. Nåväl. Den nya högen är för stor, och jag kan nu omöjligt välja vilken jag vill börja på.

Fylld av en sorts hybris tvekar jag inför deckaren av Billingham - det är ju inte så "fint" och ingen egentlig läsutmaning som kommer att rucka min lilla värld. Dock att Billinghams deckare är otroligt spännande med seriemördarpsykologi,  som jag älskar, i djupaste London. Men ändå...

Uppfylld av den senaste tidens bögböcker (och jag använder ordet "bög" i en högst vänskaplig ton, nästan kärvänlig, vilket jag hoppas att alla ni som känner mig förstår). Jag kan ändå kalla det gaylitteratur - det låter bättre. Jonas Gardells senaste var en smärtsamt vacker upplevelse, och jag lånade hem hans debutroman Passionsspelet, som jag läste för en herrans massa år sedan, sugen på att läsa om då jag minns att den handlar om olycklig men passionerad kärlek. Jag lånade Timmarna av Michael Cunningham, då jag läste hans Ett hem vid världens ände förra veckan. Varför jag älskar böcker om homosexuell kärlek? Jo, för att den kärleken ofta är intressantare, svårare, och på grund av det mer romantisk än den vanliga. Jag älskar svår kärlek! Att få gåshud när de äntligen får varandra! Hur som helst kan jag inte bestämma mig nu, för vilken av dem jag ska välja. Kanske det blir för mycket smärta och kärlek på en gång om jag fortsätter så här!

Så har jag då mina hemlånade böcker från psykologihyllan, om Sorg. Jag tänker att jag borde lära mig om sorg för att förstå det senaste året, den kommande tidens beteende hos undertecknad. Jag bläddrade i den ena igår, men tröttnade då jag insåg att jag redan lärt mig de fem stadierna utantill - chock, kris, reaktion, etcetera. Från samma hylla lånade jag en bok om kreativitet. Hur blir man kreativ, vilka blir kreativa, när blir man kreativ? Och så vidare.

Mer? Jo, jag lånade Siri Hustvedts Vad jag älskade, helt enkelt för att jag hört att hon ska vara en utomordentlig författare. Jag noterade, när jag var på biblioteket att en bok av henne - Sommaren utan män - ska vara underlag för en läsecirkel som hålls på biblioteket i höst. Jag tänkte att jag nog har gott om tid att läsa den, och vara sådär lagom brinnande för Hustvedt i tid till läsecirkelsträffen.

Jo, så lånade jag en skönlitterär roman av Jenny Diski, vars personligt hållna reseskildringar jag gjort mig beroende av i sommar. Hon är en vass dam med mitt sinne för humor, och en allmänt krass människosyn.

Dessutom lånade jag en biografi om Olof Palme - en politiker jag borde veta mer om, och gilla ännu mer, efter vad jag sett och hört av hans tal. Biografin är lika mycket en personlig skildring av författarens, Göran Greiders, politiska utveckling, som en biografi om Palme. 

Det var väl allt. Men ack! Jag har knappt läst en rad sedan igår, och varje gång jag påbörjar en bok börjar jag snegla på en annan. Detta kan vara slutet, om jag inte tar mig i akt. Kanske kommer mina litteraturinlägg att bytas ut mot tankar om kokkonst. Eller så kanske jag bara tystnar, till förmån för min lillasysters litterära utmaning om att hinna läsa Shakespeares samlade verk för jul. Den som lever får se. Nu ska jag sätta mig och titta på min läshög.

Richard Duke of York (3 Henry VI)

Som jag förmodade är Richard Duke of York en fortsättning på förra pjäsen, och kriget om vem som ska ta över kungakronan fortsätter.

Henry den sjätte kommer överens med kung Edward om att behålla tronen tills att han dör för att sedan lämna över den till kung Edward och hans ätt. Drottningen blir dock väldigt irriterad över detta och menar, tillsammans med deras son (prins Edward) att det är ett stort svek och att han gjort sonen arvslös. Drottningen, sonen med flera ger sig iväg, mördar Rutland, Richard Duke of Yorks (Hertigen av York) son och därefter hertigen själv efter att ha retat honom med att erbjuda honom en näsduk med sonens blod på, ställa honom på en gödselhög och sätta på honom en papperskrona för att därefter mörda honom. (Rutland är förresten kung Edwards bror och hertigen av York hans far.) Det bådar gott för Henry den sjätte, men Edward och hans män är vinnande i ett annat slag som innebär att Henry och Drottningen återigen måste fly.

Edward, nu kung, planerar att gifta sig med Lady Bona, Louis XI syster och skickar Warwick till Frankrike för att ordna med bröllopet. Under tiden finner dock kung Edward en annan fru, en änka med tre tidigare barn, som han finner väldigt vacker. Warwick vanäras över detta i Frankrike och bestämmer sig för att slå följe med drottningen, som också befinner sig i Frankrike för att be om hjälp mot kung Edward. Henry den sjätte har för sin del blivit tillfångatagen och sitter fängslad i Towern.

Drottningen, Warwick, prins Edward (Henry VI son) invaderar England och tillfångatar kung Edward som lyckas fly med hjälp av några av sina män som i sin tur skickar drottningen på landsflykt och tar livet av hennes son, som inte vill erkänna Edward som sin kung.

I slutet av pjäsen blir även Henry den sjätte mördad i Towern.

Även om det var många personer att hålla reda på och mycket som hände även i den här delen så tyckte jag att den var mer intressant och flöt på mycket bättre än förra. Det gick att hålla en röd tråd genom pjäsen på ett mer smidigt sätt än i The First Part of the Contention. Pjäsen var också intressant på det sättet att drottningen spelade en stor roll. Det var hon som var den mest handlingskraftige av hon och Henry den VI och mycket hon som drev handlingen framåt.

Ett projekt i framtiden kanske kan vara att läsa på mer om Englands kungahus, händelserna i pjäserna är ju till största delen verklighetsbaserade, men det får i så fall bli ett senare projekt. Dagarna går och jag måste fortsätta med Shakespeareläsandet om jag vill hinna klart till jul.