Titus Andronicus

The Most Lamentable Roman Tragedy of Titus Andronicus
Titus Andronicus skrevs tillsammans med en George Peele och utspelar sig i antika Rom. I början ska en ny kejsare väljas då den gamla gått bort. Bassianus och hans bror Saturninus bråkar om vem av dem som ska ta över, men Marcus Andronicus föreslår Titus, som varit ute i krig under de senaste tio åren. Titus återvänder till Rom med fem fångar - Tamora, hennes tre söner och hennes hemlige älskare, en afrikan. På grund av händelser i kriget dödar Titus Tamoras ene son, Alarbus, och avböjer samtidigt kejsartiteln.

Saturninus blir kejsare istället och ämnar gifta sig med Titus dotter Lavinia. Lavinia är dock redan bortlovad till Bassianus vilket irriterar Saturninus och ett gräl uppstår. Grälet medför att kejsar Saturninus fördömer familjen Andronicus och för att visa detta gifter han sig med Tamora. Tamora kommer överens med sina söner om att hämnas på Alarbus och resten av pjäsen handlar om detta.

Titus Andronicus är den mest våldsamma pjäsen hittils jag har läst av Shakespeare. Av de hämndaktioner som beskrivs kan nämnas hur två av Titus söner blir anklagade att ha mördat Bassianus och får sina huvuden avhuggna (nör det i själva verket var Tamoras söner som såg till att Titus söner fick ta straffet). Lavinia blir våldtagen och får sin tunga och sina händer avskurna för att inte kunna berätta vem som misshandlade henne. Titus ger i slutet igen på Tamora och Saturninus genom att ta livet av Tamoras söner och bjuder in Tamora och Saturninus på middag, med sönerna som huvuduingrediens (!). Tamora blir därefter dödad av Titus, som tyvärr själv blir dödad av Saturninus, som i sin tur blir dödad av Titus son Lucius.

Jag satt under läsningens gång och försökte se framför mig hur detta kan ha sett ut på scen, i slutet av 1500- talet. Undrar vad de änvände som avhuggna huvuden och hur de mer våldsamma scenerna såg ut. Mycket fick man nog självklart lämna till fantasin, och med Shakespeares målande ord och uttryck behövdes det kanske inte så mycket rekvisita. Jag kunde ju se framför mig mig vad som hände bara genom att läsa manuset. Någon gång måste jag ändå gå och se en Shakespearepjäs på scen!